Det finns kol, och så finns det kol. I den senare kategorin hamnar diamanter. De är det hårdaste ämne som finns i naturen, men också hett eftertraktade ädelstenar.
En diamant består av kol (C), ett grundämne som finns i alla levande organismer. Rent kol förekommer i två former, som grafit eller som diamant. Det som skiljer de två formerna år är vilken struktur atomerna bildar, man talar om att de är två olika allotroper av grundämnet kol.
Diamant har en speciell klang, och en speciell lockelse, för många. Det beror till stor del på diamantens fysiska egenskaper. Strukturen som kolatomerna bildar är så rigid att nästan inga föroreningar kan tränga in i diamanten. Det är därför en av de renaste ädelstenarna, och dessutom har den hög optisk dispersion, alltså förmåga att bryta ljus. De allra flesta diamanter är färglösa, men de kan även ha andra färger, vilket då beror på orenheter i form av t.ex. kväve eller bor. Diamanter som har utsatts för strålning blir gröna. För den som intresserar sig för stenars egenskaper inom healing, kristallterapi och liknande är diamanten dock knappast den mest intressanta ädelstenen.
Även om diamanter saknar de egenskaper som exempelvis ametist och bergkristall har så är de intressanta på andra sätt. Precis som andra stenar är diamanter mycket gamla. De har bildats i jordens övre mantel, på mellan 15 och 20 mils djup. Där är temperaturen och trycket mycket högt, vilket pressar samman kolatomer. Det har också hänt, i jordens historia, att diamanter har bildats vid meteoritnedslag. En perfekt diamant består enbart av kol, är färglös och formad som en oktaeder, alltså en kropp som består av åtta liksidiga trianglar. En sådan diamant har bildats under mycket lång tid. Den andra grundformen för diamanter är kubisk, men dessa är oftare oregelbundet formade, och innehåller fler orenheter.
